Pages Navigation Menu

Gustavs, Kimitoön, Pargas

Categories Navigation Menu

Blogg: Det finns hjältar vid vår kust

DET FINNS HJÄLTAR VID VÅR KUST -serien presenterar under år 2020 yrkesfiskare som gjort en lång karriär i Skärgårdshavet. Fiskarnas roll för befrämjande av havets och finländarnas hälsa är obestridliga. Utöver detta är naturfiskens klimatpåverkan betydligt mindre än för något annat proteinråämne från djurriket i vår näring.

I detta skede är bara en del av presentationer översatta på svenska. De övriga presentationer hittas på finska på länken Rannikollamme on sankareita

Viola och Torolf Gustafsson

27.3.2020

Torolf Gustafsson har levt hela sitt liv som fiskare på ön Träskö, som hör till Kimitoön kommun. Viola Törnroos, som växte opp i en fiskarfamilj på grannön Ramsö, hade fast bestämt sig att aldrig som vuxen bo på en holme och i inget fall som helst börja som fiskare. Kärleken blandade sig i leken; i maj blir det 50 år sedan den 20-åriga Viola flyttade till Träskö och började som fiskare tillsammans med Torolf.

Fisket för paret Gustafsson har haft tyngdpunkten speciellt på ryssjefiske av strömming, men även fjällfisk som gös och abborre har spelat en viktig roll. Fiskförädling och direktförsäljning på torg och marknader har varit en viktig del av företagets verksamhet. På Åbo strömmingsmarknad deltog Gustafssons åren 1983 – 2007. Under de två första dagarna av marknaden, som räckte fyra dagar, skötte Torolf om försäljningen, när Viola stannade i Kimito för att sköta om torgkunderna. Därefter for även hon till marknaden med en ny last av rökt fisk. Hemma finns en otal mängd pris från strömmingsmarknadens Bästa produkt -tävling.

Viola säger, att hon längtar nog efter stämningen på strömmingsmarknaden, men hon längtar inte det tunga arbetet före marknaden. Enligt Viola var arbetet som diskare på restaurang Knipan i Ekenäs, ett arbete hon hann pröva på före hon träffade Torolf, ändå mycket tyngre än fisket.

År 2006-2007 var Viola med i Finlands Fiskeri- och miljöinstituts utvecklingsprojekt och testade en av de första sälsäkra pontonryssjor i Finland för fiske av abborre och gös*). Efter projektet skaffade familjen liknande ryssjor även för laxfiske, och numera är laxen en viktig art. Laxsäsongen är i maj-juni, och det är Torolf som sköter den.

Fiskfångsterna har redan under en längre tid minskat på Gustafssons fiskevatten. De minskade fångsterna var också en delorsak till, att fastän båda döttrarna skulle ha velat stanna på Träskö så fanns det inte ekonomiska förutsättningar för det.

Enligt vad Viola noterat så lyckas nog fiskens förökning, och t.ex. smågös finns det gott om men inte större gös. Gösarna försvinner, möjligtvis i andra predatorernas munnar innan de hinner växa till fångstbar storlek. Sälar finns det gott om och skarvar ännu mera. Sälarna river redskapen och skrämmer bort fisken, men de stör även fiskarnas lek. ”När sälarna anländer för att jaga på fiskarnas lekområden, uppstår det obönhörligen skador. Skarvarna igen kan helt tömma en havsvik på fisk under en dag. Fastän följderna för oss fiskare är katastrofala, måste man medge, att när en kilometerlång skarvflock ”drar not” i havsviken, så är synen imponerande”.

Jag kan nästan föreställa mig vad Viola menar, när hon beskriver de finaste stunder och minnen från sin fiskarkarriär; vårmorgnarna och soluppgångarna på havet. Eftersom man måste få skötströmmingen till konsumenterna i Helsingfors till sjutiden, betydde det avfärd för fiskarna ut på havet redan före soluppgången. När solen sedan med sina lysande färger steg över det skimrande havet, var det så vackert att man tappade andan, även för en sådan människa för vilken vistelse på havet är vardag.

Efter de finaste minnen vill Viola berätta om det hemskaste minnet, som är som rakt ur en film av Hitchcock. En morgonnatt när hon var ensam på havet, började det plötsligt ur mörkret höras ett hemskt, vinande, ljud som följdes av stora klumpars smällar i båten. Viola berättar, att hennes min alldeles säkert skulle ha passat i skräckscenerna i filmen ”Fåglarna”. Efter bombningen var båten full av gåsar ända upp till hytten! Då var det bara att ta på handskarna, ta ett grepp om de bevingade inkräktarnas nackar och snabbt säga ett adjö till dem åt babord samt styrbord.

Tack Viola och Torolf för era förtjänstfulla livsgärningar till glädje för oss fiskätande konsumenter, för Skärgårdshavet och särskilt för era trogna kunder på torget!

Artikeln baserar sig på intervju med Viola Gustafsson.

Bild: Karl-Henrik Stuns 1979.

#fiskföralla
#fiskförstadsborna
#respect

*) KANRA – Kannattavuutta Rannikkokalastukseen hankkeen loppuraportti https://www.sameboat.fi/wp-content/uploads/2020/03/Loppuraportti-KANRA-projekti-Maria-Saarinen-2008.pdf

Bröderna Veikko Ilmalahti och Juhani Ilmalahti

13.3.2020

”Fastän vi varit irriterade på varandra på kvällen, så har vi ändå farit på arbete tillsammans på morgonen”. Bröderna Juhani och Veikko Ilmalahti har fiskat tillsammans i över 50 år. När åsikterna strider har bröderna en modell för medling som fungerar bra: ”En av oss har alltid rätt!”

Bröderna föddes på ön Reksaari i Velkua, Veikko för 70 och Juhani för 68 år sedan. Juhanis fiskarkarriär började redan före han fyllt 10 år, när han förtjänade sina första lönepengar som roddare åt grannens änka. Även pojkarnas far var fiskare. Huvudfångsten i fisket har alltid varit gös.

I brödernas ungdom deltog hela familjen i fiskeverksamheten. Att lösa de taggiga simporna ur näten var ofta kvinnornas uppgift. Simpor fick man som bifångst på 1960- och 70-talen, t.o.m. över hundra exemplar per nät. När torsken kom till de finska vattnen försvann även simporna. Ilmalahtis gav simporna åt grannarna, som kokade mat av dem åt sina hönor.

När pojkarna var unga sysslade man i familjen även med odling av gädda. Man tog enbart ca 2 kg fisk i produktionen. Erfarenheten hade visat, att det kunde finnas mycket rom i stora gäddor, men de producerade mycket mindre gäddyngel än de mindre gäddorna.

År 1978 flyttade bröderna till ön Ruotsalainen i Rimito, där de fortsättningsvis bor. Förutom gösen har strömmingen varit målart i fisket. Strömmingen fångades med både vinter- och sommarnot. Ända till år 2016 hörde till det gemensamma företagets verksamhet även boskapsskötsel, för vilken Juhanis fru Sari och Veikkos fru Ulla ansvarade. Saris och Ullas uppgift var även att filetera gösen.

Notströmmingen hade god åtgång. Ilmalahtis hörde till två notlag. Sommarnoten var mindre, och med den kunde man fiska på tunnare isar, när åter vinternotsgrejorna krävde minst 30 cm tjock is. Den kyligaste vintern var år 1986, då isen var en meter tjock. Man kom igenom även den; först med traktorborr och slutligen med tyngden av männen. Notandet upphörde småningom när vintrarna blev varmare, men nog har bröderna nu och då farit ut med noten, ifall isförhållandet tillåtit det.

Sälarna kom till vattnen kring Ruotsalainen i slutet av 1990-talet. Till en början tog sälarna bara lakarna och gäddorna ur näten. När även gösen började duga, rev sälarna i början hela fisken ur näten, och det blev stora hål i dem. Gamla, ruttnade fiskbitar började komma upp med näten från bottnen. Med tiden förändrades sälarnas födobeteende; de lämnade gösarnas huvuden i näten eller sög ut enbart fiskens inälvor genom fiskens hals. Och när man lade näten fanns sälarna där bredvid.

För ungefär tio år sedan måste man sluta med gösfisket p.g.a. sälskador. ”Arg har man varit många gånger, men inget har hjälpt”. Juhani tror, att utöver minskning av skadedjurbestånden kunde även återinföring av sommarfredningen av gös förbättra tillståndet för gösen.

Sälstek är en bekant men sällsyn delikatess vid Ilmalahtis matbord. Säljakt är väldigt krävande även för en som Juhani, som har haft jakt som hobby sedan han var en ung pojke.

Till företagets nuvarande verksamhet hör strömmingsfiske med ryssja och nätfiske av abborre under hösten. Strömmingsfångsterna har försämrats de senaste fyra åren, och den kommande våren visar, om det mera än lönt att fortsätta. Hoppingivande är, att de strömmingar som nu fastnat i näten har varit feta.

Även skarven har börjat fiska vid strömmingsryssjorna, och man har noterat att en flock som kommit till en ryssja kunnat tömma dess fångst på 1 000 kilo under en dag. Juhani hoppas, att fiskarna skulle få lov att alltid skjuta skarvarna vid redskapen utan undantagstillstånd.

Det bästa med fiskaryrket är enligt Juhani, att man får vara sin egen herre. Framtiden för kustfisket ser han minst sagt som osäker. ”Investeringarna förutsätter tro på branschen kontinuitet, men nu lappar vi bara ryssjor”.

Tack Juhani och Veikko för er insats som producenter av färsk närmat! Förhoppningsvis förbättras läget med säl och skarv, så att ni kan fortsätta er livsuppgift till gagn för oss fiskätande konsumenter och Skärgårdshavet!

Artikeln baserar sig på en intervju med Juhani Ilmalahti

#fiskföralla
#fiskförstadsborna
#respect

Leif Johansson

14.2.2020

Hos honom samsas ytterskärgårdens karghet och styrka med en hjärtlig människas värme och leende. Men bakom det hela verkar det gömma sig en busig grabb!

Leif Johansson föddes på ön Trunsö i Nagu ytterskärgård för 72 år sedan. Som 19-åring började han fiska och flyttade till ön Stora Ängesön i Hitis skärgård, som numera hör till Kimitoön kommun. På ön bor det året om endast fyra andra människor; Leifs dotter med sin familj. På sommaren växer befolkningen till över etthundra.

Leifs far transporterade fisk han köpt av fiskarna med sumpbåt till Helsingfors. När jag frågar av Leif hur han blev fiskare, svarar han ”Det blev ju så här”. I tjugo års tid koncentrerade sig fisket kring strömming och vassbuk. Saltströmming och kryddfisk gjord på vassbuk såldes i t.o.m. 100 liters kärl till stora uppköpare. När fångsterna minskade började man förädla fisken för direktförsäljning. Abborren blev en viktig del i produktionen, och marinerad abborre är en av specialdelikatesserna i Leifs produktfamilj. Fisken såldes bl.a. på torget i Dalsbruk och sommartid även från hemstranden direkt till turisterna.

De senaste 35 åren har Leif varje år varit med på Åbo strömmingsmarknad och från år 1998 även på Åbo Skärgårdsmarknad sedan den kom igång. Leif har alltid kommit till försäljningsplatsen vid Aura å med egen båt. Han minns att t.o.m. 50 fiskare sålde sina produkter från egen båt ännu på 1980-talet, men senaste år var de mera endast tre. Helsingforsborna fick njuta av Leifs produkter på strömmingsmarknaderna åren 1989 – 2013. ”Det är trevligt på marknaderna, när man träffar människor, men före det måste man göra det egentliga arbetet”.

Leif har vunnit flera pris med sina strömmings- och abborrprodukter; i bokhyllan finns sammanlagt 27 pokaler och flera hedersbetygelser. Den senaste huvudvinsten kom år 2013 med marinerad dillströmming i kategorin Årets strömmingsdelikatess på Åbo strömmingsmarknad. Produkturvalet har förnyats genom åren, men saltströmmingen står sig ännu bland äldre människor.

Fiskfångsterna har varierat i vattnen kring Ängesön. De senaste åren har abborre och vassbuk ökat, men de övriga arterna har minskat. Strömmingen är småväxt. Fiskarnas beteende har ändrat, och ofta finns de inte mera på de tidigare fångstplatserna. Nu kan de tränga ihop sig på vikarna. Det är möjligt att fiskarna söker skydd där för sälarna, som det finns mycket av i området.

Tack Leif för ditt livsarbete för oss fiskätande konsumenter och Skärgårdshavet! Du berättade att du inte är säker om du mera deltar i marknader, men vi väntar på dig!

#fiskföralla

#fiskförstadsborna

#respect