Pages Navigation Menu

Gustavs, Kimitoön, Pargas

Categories Navigation Menu

Blogg: Hjältar vid vår kust

HJÄLTAR VID VÅR KUST -serien presenterar under åren 2020-2021 yrkesfiskare som gjort en lång karriär i Skärgårdshavet, både äldre och lite yngre hjältar.

Fiskarnas roll för befrämjande av havets och finländarnas hälsa är obestridliga. Utöver detta är naturfiskens klimatpåverkan betydligt mindre än för något annat proteinråämne från djurriket i vår näring.

I detta skede är bara en del av presentationer översatta på svenska. De övriga presentationer hittas på finska på länken Rannikollamme on sankareita

Matti Agge

20.11.2020

Matti Agges rötter är i Karelen. Det här syns förutom i kännedom om det överlåtna områdets historia även i en positiv livsinställning. Den syns i leendet som kommer lätt och som når brett från öra till öra. Frun hittade han också på Björkö-föreningens sommarfest. Vissa kvinnor har fått ett stick i fingret från rosbuketten som beundraren hämtat, men Marja Kopola fick ett stick från gösens ryggfena under sin nagel. Matti menade att fisken var en effektivare charmerare än rosbuketten. Och rätt hade han också; snart ersattes piken av förlovningsringen.

Matti Agges mor evakuerades från byn Eistilä i Koivusaari i Björkö landskommun år 1939. Fadern var med och byggde den s.k. Salpalinjen.

Moderns destination var Orivesi, där Mattis storasyster föddes en vecka efter evakueringen. Under återflyttet hann modern till Fredrikshamn innan fortsättningskriget började. Matti föddes där under bombningar år 1942. Fadern dog när Matti var i ettårs ålder. När fronten närmade sig Fredrikshamn år 1944, sändes Mattis syster som krigsbarn till Sverige, och hon återvände aldrig. Matti flyttade med sin mor först till Finby till sin mormor och därifrån till Gundvik i Pargas till en gård som anvisats farfadern Taavetti.

Matti började fiska för avsalu som 12-13 åring. För den unga pojken kändes det otroligt fint, att när grannen förde med sig gäddorna Matti fiskat kom det tillbaka pengar. Id fiskades det säckvist. Senare byttes säckarna till trälådor, eftersom säckarna läckte under bussresan till Åbo.

Även laken var en viktig fångstart, och på 1960-talet var fångsterna stora. En del av fisken transporterades med häst och släde till Henrikssons, som hade en sumpbåt i ändan av Pargas lillbro nära kyrkan. Gös började det komma som fångst först på 1970-talet.

Matti var även 38 år i lönearbete. Fisken följde bekvämt med till partiaffären nära arbetsplatsen. Fisket var på Agges lantgård liksom på många andra gårdar i skärgården alltid ett av försörjningens stödben. Marja Agge lämnade sin karriär som historieforskare vid Åbo universitet för att delta i alla gårdens arbeten, även fisket. I familjen föddes en dotter. Matti har också en dotter och en son från ett tidigare äktenskap.

Matti har alltid fiskat med nät. Nät passar bra som redskap i områden där det inte är starka strömmar eller skräp i vattnet. Gösen är nuförtiden den viktigaste fångstarten. Efter att gösens minimimått höjdes (2019) övergick Matti till 47 mm nät, och han berättar att gösens medellängd tydligt har stigit. Laken har nästan helt försvunnit från området precis som i övriga Skärgårdshavet.

Under vintrarna har man fiskat under isen, och på isen rörde man sig med vattenkälke. Efter dagsarbetet visade den ackumulatordrivna lampan, som hängde i vattenkälkens handtag, vägen i mörkret. Den hårdaste vintern var 1965-66. Isen var 80 cm tjock, och isbillens skaft fick förlängas med en halv meter. Först som 70 åring skaffade Matti sig en fyrhjuling, som utrustad med bandmatta kan köras i vilken sörja som helst. Efter fyrhjulingen dras en flytande pontonkälke, som förbättrar säkerheten i fisket på vintern. I kälken finns en kex, som man kan slå fast i iskanten och dra upp sig på isen med, ifall man trillar i vaken. Matti har trillat i ett par gånger. I kexens andra ända finns en paddel.

När Matti år 2005 gick i pension från lönearbetet blev han en heltids yrkesfiskare, och det är han fortsättningsvis. Sälarna höll redan på att avsluta karriären, men ett nytt och skyddat vattenområde har åtminstone tillsvidare räddat situationen. Men skadorna ökar även på det området, vilket betyder en ständigt ökad arbetsmängd.

Enligt Matti är det bästa med fiskarens yrke friheten och den omgivande naturen. Matti är nu 78 år men i gott skick, och han hoppas kunna fortsätta i sitt yrke. Branschens framtid skulle se bra ut enligt Matti, ifall beslutsfattarna hade mod att ingripa i sälproblemet. ”Nu har man bara gått kring det som katten kring het gröt. När de som fiskar tar slut, tar även sälproblemet slut. Kanske man eftersträvar detta. Beslutsfattare, som inte förstår ärenden utanför asfaltdjungeln, borde inte tillåtas besluta om dem.”

Matti är även själv med i politiken. Han har varit medlem i stadsfullmäktige i Pargas i fyra år och före det suppleant och medlem i nämnder. Vid sidan av politiken och otaliga andra uppgifter och hobbyn har Matti alltid tid att berätta för lyssnarna om fisket och dess betydelse för skärgårdens livskraft samt som avlägsnare av näringsämnen. Matti hetsar inte upp sig, utan berättar sakligt och övertygande. Hans debattinlägg om säljaktens problem publicerades senaste sommar i flera tidningar (på finska) https://www.maaseuduntulevaisuus.fi/puheenaiheet/mielipide/artikkeli-1.1155338

Fruns nyss inträffade död har inneburit en stor sorg i livet, men sonen, som tagit över ansvaret för gården, dottern som bor nära och barnbarnen hämtar närhet och stor glädje i Mattis liv.

Tack Matti för ditt livsarbete för de finska konsumenterna och för Skärgårdshavet. Tack för en fin berättelse! För vännerna av finsk fisk hoppas jag, att Finlands sälproblem inte tillåts avgöras på det sätt du befarar.

***************

Bonusstory om Taavetti Agge och Karelens historia

Mattis farfar Taavetti Agge föddes år 1858, men hann ännu före sin död berätta för Matti om livet i Karelen. I berättelserna ingick även livsvisdomar. 

Taavetti var färjkarl och fiskare från byn Eistilä i Björkö landskommun. Vintrarna fördrevs i "kojfiske" (putkakalastus) på havet kring Seiskari. "Kojan" var en lätt träbyggnad som fördes ut på isen 30 km från kusten. Fiskarna tillbringade hela vintern på isen i strömmingsfiske, och bytte allt emellanåt ut manskapet på fyra personer. Raasseli eller fiskuppköparen hämtade de frusna fiskarna och förde samtidigt ut livsmedel som fiskarna beställt. Ibland lossnade isflaket som fiskarna var på och drev iväg, och männen räddades till en isbrytare. Ett bra sätt att hålla koll på var man är, var att sätta två isbillar att stå i linje mot Seiskari fyr.

Storfurstendömet Finland levde vid århundradets skifte i en förtryckande tid, när Rysslands kejsardöme ville förryska finnarna. Räddningen för finnarna blev kriget mot Japan i början av 1900-talet, där Ryssland miste hela sin flotta. Det här ledde till att kejsaren ville vara på god fot med finnarna. Även Taavetti började bedriva entreprenadverksamhet för kejsardömet.

Ett av arbeten var byns nya brygga. Kejsar Nikolai II kom själv för att besiktiga den färdiga bryggan, och Taavetti tog emot kejsaren. Kejsaren tog t.o.m. av sig den vita handsken när han hälsade, vilket var ett tecken på stor respekt. Kejsaren frågade även om livet i byn Eistilä. Taavetti, som pratade s.k. ”vedryska” (halkovenäjä), tog upp det svåra sälproblemet. Kejsaren besökte även andra byar under sin resa och fick samma budskap. Finlands Kejserliga senat godkände kejsarens förslag om skottpeng år 1909. Premiesystemet ledde till att säljakten inleddes, och i Storfurstendömet Finland jagades t.o.m. 12 000 sälar per år. Fisket återställdes. Utbetalning av skottpeng avbröts under första världskriget och avslutades med revolutionen i Ryssland. Jakten fortsatte dock att vara stark, eftersom det var stor brist på mat.

Taavetti hade som 10-åring upplevt de stora nödåren och lärde Matti, att för att säkra livhanken behöver man alltid ha boskap och fiske, eftersom säden kan drabbas av missväxt. Dessutom betonade han, att det aldrig får komma korsdrag i portmonnän.

Jouni Nieminen

30.10.2020

”Tvätta händerna!” kommenderade läraren vanligen när pojken kom till skolan. Pojken hade som vana att under skolvägen föra sina självfångade braxnar till bussen, med vilken de fördes till en torghandlare i Åbo. Pojken var glad över fisket och att förtjäna pengar, den 10-åriga Jouni Nieminen från Gustavs. Han hade fått använda sin fiskare-farfars, som var född på ön Seiskari, gamla nät. Näten satte han ut för fångst med en gammal medfaren båt som han hittat i skärgården. Storebror Jari* deltog i fisket.

Studieplatsen inom byggnadsbranschen blev oanvänd, när Jouni snart efter grundskolan fick en stadigvarande arbetsplats först i Gustavs i ett fiskodlingsföretag som hette Kustavin Merikala och 

därefter på Ströömin Lohi. I lönearbete spenderade han över tio år, men fisket fanns hela tiden med i bilden. Vid sekelskiftet 2000 började Jouni som heltidsfiskare.

Det kom abborre, lake och braxen i fiskevattnen i Gustavs. Jounis fiskarkarriär var dock nära att ta slut redan innan den började, när sälarna kom till hans fiskevatten och skrämde bort fiskarna. Fisket i hemmavattnen blev omöjligt.

Den sega mannen hade beslutat klara sig, och beslutet förstärktes av fem hungriga barn. Enligt ryktet fick man gott om gös i Virmoviken, och år 2000 lyckades Jouni få sina första hyresvatten i området. Med åren utvidgades verksamheten. Han försökte även tråla braxen, men fångsterna förblev små. Däremot kom det rikligt med nors, och vår fiskare började utreda dess möjligheter på marknaden. När en intresserad köpare hittades i Estland, beslöt Jouni satsa på den här fisken som uppskattas av östeuropéer. Redskap och båtar utvecklades särskilt med tanke på ryssjefiske av nors. Nu är norsen vid sidan av strömmingen företagets huvudsakliga målarter. För nätfisket av gös och abborre ansvarar Jounis son Aleksi*.

Norssäsongen pågår vanligen ett par tre veckor i april-maj. Nästa år läggs redan ca 70 ryssjor i havet, och målsättningen är en fångst över en miljon kilo. Under säsongen sysselsätter Nieminens företag flera utomstående personer utanför familjen.

Norsryssjorna har han designat själv. De är lätta och snabba att lägga ut och lyfta. För redskapsbygget finns en fastanställd person.

Jouni designar och bygger själv dels även båtarna som används i fisket. Paavo har flera specialegenskaper, som gör den till en överlägsen ryssjefiskebåt. Båten som tar 44 ton fisk rör sig skickligt i vilken riktning som helst. Den går bra även på grunt vatten; det behövs endast en meter vatten under en 30 tons last. Utan last går båten i 31 knop.

Båtarna är berömda förutom för sina användningsegenskaper även för sina namn. Förutom Paavo transporterar Kaasinen, Niklas, Ari och Kyrväkäs Nieminens nors. Sägnen berättar, att de fyra först nämnda har döpts till NTM-centralens tjänstemäns ära.

Lossningsplatserna för fångsten har bytts med åren, men de fem senaste åren har fångsten lossats i Teersalo. Det finns planer för en egen lossningsplats och fiskförädlingsverksamhet i Tuomarainen i Tövsala nära fiskehamnen, men projektet ligger tillsvidare på is på grund av tillståndsfrågor.

Jouni är stolt över sina innovationer, och inte utan orsak. Han berättar att han är den som går sin egen väg och blir lycklig då, när arbetet går bra och smidigt. Fastän han säger, att fisket i första hand är business för honom, är frun Anita av annan åsikt. Mannen vaknar t.o.m. på nätterna för att fundera hur någon sak kunde göras ännu bättre. Enligt Anita går fisket före allt annat i familjen, och hon är även själv med i verksamheten speciellt under norssäsongen.

53-åriga Jouni ser ljust på yrkesfiskets framtid. Det är dock inte möjligt att komma in i branschen från ingenstans. Jouni uppmanar de som vill bli fiskare att söka sig som lärling hos en äldre fiskare i några år.

Tack Jouni för ditt livsarbete till nytta för oss fiskätande konsumenter och för Skärgårdshavet! Du lär vara Finlands tuffaste norsfiskare, och du gör samtidigt ett viktigt arbete genom att med fångsten avlägsna betydande mängder näringsämnen från de eutrofierade kustvattnen. Förhoppningsvis lär sig även de finska konsumenterna äta den där läckra laxfisken!

#fiskföralla

#fiskförstadsborna

#respect

*) Målsättningen är att få såväl Aleksi som Jari intervjuade för Hjältar vid vår kust -serien.

Börje Holmberg

På Midsommaraftonen den 19.6.2020

Börje Holmberg har två döttrar och en son. Clara kallar sin far en levande legend. Carina säger, att pappa är deras egen superhjälte. Utan tvekan har de både rätt. Vårt möte var känslosamt.

Börje föddes på ön Storfallan i Dragsfjärd kommun hösten 1939 lite före vinterkriget började. Den unga mannen flyttade till fastlandet som 20-åring och arbetade bland annat med timmerflottning och lastare av fartyg. Även strömmingsfiske fanns med i bilden. Börje fiskade strömming med vinternot med sin far och bror och några år även med trål för familjens minkfarm.

År 1963 gifte sig Börje med Marianne Adolfsson, och några år senare byggde de ett hus i Ytterölmos. Platsen är några kilometer syd från Börjes hemö. Båda var i  lönearbete,  men tanken  på  ett 

gemensamt fiskeföretag började mogna när Börje var i arbete på Wärtsiläs stålfabrik i Dalsbruk. I 3-skiftesarbete blev det fritid över, och den flitige mannen började utnyttja den för fiske. År 1973 lämnade även Marianne sitt lönearbete i affären och klädde på sig fiskarens arbetskläder. Inställningen var redan i skick.

De första åren gick all fisk oförädlad till Helsingfors. Börje berättar, att de redan i ett tidigt skede dock såg, att om man skall leva och lyckas med arbetet som fiskare, skall man förädla fisken själv och övergå till direktförsäljning. Strömmingsryssjorna byttes till nät, med vilka man fick fisk av jämnare storlek, och för vidareförädlingen av dem skaffades en fileringsmaskin. Strömmingen och vassbuken lades på burk, och fjällfisk som gös och abborre fjällades och filerades. En del av fångsten röktes.

Produkterna såldes på Dalsbruk torg och hemma. Paret deltog 31 gånger i Åbo strömmingsmarknad och 11 gånger i Helsingforsmarknaden. Barnen var ofta med. Carina och Clara betonar sin mammas andel i produktutvecklingen; Marianne var en idérik vän av god mat, och de tiotals pris som produkterna fått på strömmingsmarknaderna bar hennes handstil. Börjes ögon lyser, när han berättar: ”Marknaderna var de bästa tiderna! Åbo var ett riktigt uppsving för oss”.

Börje säger, att om man sålt fisken oförädlad enbart till grossister, skulle han ha flyttat till åldringshem för länge sedan. Till all lycka gick det inte så! Tvärtom, Börje förnyade i början av detta år sin registrering i kommersiella fiskares grupp 1*).

Registreringen är i kraft tre år, och åtminstone den tiden tänker Börje ännu fortsätta. Mellan raderna tolkar jag, att han tänker fortsätta så länge hälsan räcker. När jag frågar, vad som är bäst med fiskaryrket, kommer svaret snabbt: ”Arbetets självständighet och vårmorgnarnas hisnande skönhet”.

Det kräver mycket arbete att hållas kvar i gupp 1. Fisken skall sökas aktivt. Börje har på så sätt ett bra läge, att han har mycket fiskevatten. När sälarna eller skarvarna förhindrar fisket eller skrämmer bort fisken från något område, så flyttar Börje till ett annat. Målarter har de senaste åren varit gös, abborre, strömming och vassbuk och som redskap nät. På vintern fiskar han med nät under isen. Senaste vinter var den första vintern under Börjes livstid, som det inte kom ordentlig is överhuvudtaget.

Två saker skiner igenom i Börjes tal; kärlek och ödmjukhet. Kärlek till naturen och djuren och kärlek till yrkesfiskarens arbete, men framför allt kärlek till den egna familjen. Och ödmjukhet inför, vad livet erbjuder människan. Sälarna och skarvarna har orsakat Börje stora problem, men han verkar ha accepterat dethär som en del av naturens kretslopp. Mariannes död år 2017 har ändå lämnat en antydan till sorg i de leende ögonen.

Börjes och Mariannes gemensamma livsarbete bär frukt. Döttrarna grundade för ca fem år sedan café-affären Holmbergs Fisk & Café Four C i Dalsbruk. Onsdagar och lördagar finns det till salu även fisk som Börje fiskat samt lokal regnbågslax som producerats vid Salmon Farm fiskodlingsanläggning, och av vilka Börje och döttrarna trollar fram ett brett utbud delikatesser. Kunder kommer även långväga ifrån, och säkrast kommer de, när Börje är på plats. Carina och Clara, som tidigare arbetat som poliser, har fått familjeföretaget att blomstra. Systrarna utstrålar beslutsamhet och kraft. Åtminstone en del av det torde vara arv efter Börje.

Tack Börje för ditt värdefulla livsarbete till nytta för Skärgårdshavet och oss fiskätande konsumenter samt speciellt till glädje för dina trogna kunder! Vi hoppas alla, att vi ännu länge skulle få njuta av resultaten av ditt viktiga och betydelsefulla arbete.

 

#fiskföralla

#fiskförstadsborna

#respect

*) Fiskeinkomst för grupp 1 fiskare > 10 000 €. Övriga fiskare hör till grupp 2.

 

Antero Eloranta – lillpojken från Kaarnitta och kungen av Erstan

In memoriam 15.5.2020

Antero var Fiskare, naturens vän och konstnär. Antero var min vän.

Antero föddes på ön Kaarnitta i Rimito som yngste son i familjen och levde sitt liv med sin fru Maija vid Erstan i Heinäis. De fick två söner. Antero hade alltid hundar, som de sista de lapska vallhundarna Salla och Sáhcu. Trädgården var en uppvisning i idogt arbete, och där fanns också ett skjul där det kacklades och gals.

Anteros fiskarkarriär hann räcka 60 år. Fångstens målarter var alla fjällfiskar från braxen till öring och gös, och i tiderna även strömming. Enbart hans fångster av fjällfisk, ungefär 350 ton, motsvarar i filévikt över en miljon portioner fiskmåltider på konsumenternas tallrikar! Antero älskade sitt arbete och var under de bästa tiderna 300 dagar per år på havet.

Antero berättade att han sett yrkesfiskets uppgång, blomstring och förstörelse på Erstan. Blomstringstiderna inföll på 1980-90 talen. Flera tiotals fiskare fiskade på Erstan, och fisk räckte till för alla. Tills sälarna anlände. Med Anteros egna ord, ”då började fritt fall”.

Men vår hjälte bestämde sig för att inte ge upp. När nätfisket blev omöjligt, skaffade Antero sig ännu inför pensioneringen två sälsäkra pontonryssjor och fick med dem lite sik och lax. Emellertid kunde inte ens de göra mirakel, då sälarna skrämde iväg fisken.

Antero var en av de första fiskarna, som berättade för mig om sälproblemet. Det här skedde år 2001. Jag glömmer aldrig det ögonblicket. Den robusta skärgårdsgubben såg ner i golvet och kunde inte prata. Sälarna for iväg med hans yrke.

På 2000-talet odlade Antero sik- och öringsyngel för utplanteringar i Airisto-Velkua fiskeområde. I tiderna var han också medlem i Airisto fiskeområdets styrelse samt från år 2016 suppleant i Skärgårdshavets fiskeaktionsgupps styrgrupp.

Antero var sista gången för att vittja ryssja senaste höst tillsammans med journalisten Jonna Lankinen från Turun Sanomat. Lankinen avslutade sin artikel "Fiskarens sorg: Sälarna vann" med Anteros ord: ”Det ser ut som att jag inte nästa vår mera lägger ut ryssjan. Jag tror att det här nu är här”.

Det var där. Antero omkom i en svår sjukdom 11.5. Han var 75 år.

Tack Antero för ditt värdefulla livsverk för oss konsumenter och för Skärgårdshavet. Tack för din vänskap. Tack för allt du lärde mig. Ha en bra resa till det nya havet!

Erstan är evig, men aldrig mer som den var.

❤️

Antero hade alltid en glimt i ögat! Några exemplar av hans ordspråk:

”Vielä virtaa!” (Ännu gnistar det!)

”Pirujaan täynnä kuin vanha emälammas” (Full i fan som ett gammalt får)

”Sopii kuin hattu päähän” (Passar som hatt på huvud)

”Kyllä meri on niin suuri ja mahtava, että se voi tällaistakin äijää korville pläjäyttää” (Nog är havet så stort och mäktigt, att det kan ge också en sådan här gubbe kring öronen)

”Nää luotolaiset on sitkeitä kuin ankeriaat” (Dessa skäribor är sega som ålar)

”Suota piisaa, mutta kellutaan” (Det finns tillräckligt med träsk, men vi flyter)

”Vielä ei periksi anneta, mutta kyllä se vähän äijää mittaa” (Ännu ger jag inte upp, men nog tar det lite mått av gubben)

”Kaikki pitää näköjään kokea, ennen kuin kisat päättyy” (Allt ska man då pröva, före spelen är över)

❤️

På videon som producerats av projektet Baltic Sea Needs Actions talar Antero också om miljömyndigheternas tandlöshet i samband med förstöring av den marina miljön. Videon är från 2012 men fortfarande relevant (på finska, ingen svensk text) Antero Eloranta / Baltic Sea needs Actions

De som fiskar för alla

30.4.2020

Så här på aftonen till det finska arbetets festdag är hela Skärgårdshavets yrkesfiskarkår och de positiva samhälleliga effekterna av deras arbete i tur att presenteras. Fiskarens arbete är att fiska för alla, och som biprodukt gynnas havet och klimatet. Våra hjältar vill vara med och förverkliga det inhemska fiskets befrämjandeprogran som finns inskrivet i Finlands regeringsprogram.

Det inhemska fiskets befrämjandeprogram bereds som bäst, och dess målsättning är som namnet anger att öka användningen av den inhemska fisken. Självförsörjningsgraden för de finska fiskprodukterna är mera bara ca 20 procent, av vilket andelen fisk fångad i havet är några procent.

Genom att öka användningen av fisk eftersträvar man flera samhälleliga positiva effekter. Det skapar arbetsplatser och utkomst, inverkar positivt på människornas hälsa och minskar kostens klimatpåverkan. Koldioxidavtrycket av den finska naturfisken är ungefär tio gånger mindre än för nötkött och ungefär tre gånger mindre än för gris- eller broilerkött.

Användningen av inhemsk naturfisk minskar även näringsbelastningen i våra vatten. Med varje ton av fisk som tas upp från vattnen avlägsnas 4-8 kilo (beroende på fiskarten) belastande fosfor. Med Skärgårdshavets hjältars fångst*) avlägsnas ungefär 100 ton fosfor på årsnivå från havet. Det här är ungefär hälften av den fosformängd som de fyra största åarna som mynnar ut i Skärgårdshavet för med sig till havet ett normalt år.

Fisket har även en stor lokal betydelse för upprätthållandet av skärgårdens livskraft och kultur.  Skärgården hålls levande tack vare de människor som är fastboende där. Endast en levande skärgård klarar av att producera service, även åt turister. Ungefär 70 heltids- och 120 binäringsyrkesfiskare upprätthåller livskraften i skärgården och kusten i Skärgårdshavet.  

Den inhemska fisken är således mycket, mycket mera än bara gott att äta.

För att befrämjandeprogrammets målsättningar skall kunna förverkligas, behöver det förståss erbjuda verktyg för att säkra primärproduktionens verksamhetsförutsättningar och kontinuitet. I fiskarnas verksamhetsmiljö betyder detta snabba åtgärder för att minska säl- och skarvskador samt att främja havets goda tillstånd. När verksamhetsmiljön fås i skick, kommer det säkert nya fiskare.

Skärgårdshavets yrkesfiskare förtjänar tack för sina värdefulla livsarbeten till nytta för oss fiskätande konsumenter, Östersjön och klimatet! Jag tror, att den inhemska fiskens befrämjandeprogram är ett verktyg på er färd mot en ljus framtid!

 

*) Strömming, vassbuk och nors sammanlagt 20 - 25 Mkg. De övriga arterna ca 1 Mkg.

Bilden är tagen på fiskarnas informations- och skolningskryssning i februari 2018. På bilden finns även yrkesfiskare från Bottenhavet.

#fiskföralla

#fiskförstadsborna

#respect



Pentti Vyyryläinen

10.4.2020

”Du låter pojken trassla till de där fina linorna” utbrast Penttis mor till hans far, när fadern gav de dyrbara nylonlinorna åt lillpojken till att knyta en ryssja. Fadern litade inte i onödan på sin son; av linan knöt Pentti, imiterande sin far, på egen hand ett helt användbart ryssjehus, som fångade fisk lika bra som familjens övriga ryssjor. Året var 1955, och Pentti var 5 år.

Pentti Vyyryläinens far var yrkesfiskare i Johannes på Karelska näset. Också de övriga männen på ön Huuno var fiskare, men de flesta arbetade även i den livliga hamnen Uuras. En vinter brast isen under fiskarna, och isflaket drev från ön Seitskär ända till Hangö. Till slut räddades männen av en isbrytare.

 

Pentti har varit fiskare i hela sitt liv. Målarterna har varierat efter fiskbeståndens riklighet och efterfrågan, men en av de viktigaste har alltid varit laxen. De första laxarna kommer till Penttis vatten runt den tionde maj, och säsongen sträcker sig ända till början av juli. Brax och strömming och även id var viktiga ännu på 1970-talet. Gös fanns det då ganska litet av på Penttis vatten, och inte fanns det heller stor efterfrågan på den. Mot slutet av årtusendet började gösen bli rikligare, men de senaste åren har utvecklingen varit den motsatta. Nätfiske av gös är ännu någotsånär möjligt på våren, men på hösten lyckas det inte mera på grund av sälen. Laken var ännu på 1980-talet midvinterns viktigast fångstart, men lakbeståndet har på Penttis vatten, liksom även på andra håll i Skärgårdshavet, gått kraftigt tillbaka.

Till företagets verksamhet hörde även direktförsäljning på Åbo torg under nästan 30 år ända fram till år 2007. Torgförsäljningen var i huvudsak på Penttis dåvarande frus ansvar, men Pentti deltog speciellt de första åren. På torget såldes även jordgubbar från eget land.

Redan som barn hade Pentti nätnålen, arbetsredskapet som behövdes för att knyta nät, alltid i fickan. Hårt arbete har belönat sin utövare. När han var 11 år, fick han en 12 kilos lax med nät han själv knutit. Pengarna han fick för laxen gjorde honom till en lycklig ägare till en treväxlad cykel. Inkomsten från krokfiske av gädda investerade Pentti i material till sin första strömmingsryssja.

Intresset för redskapsbygge har hållit i sig, och Pentti har gjort nästan alla sina redskap själv. De äldsta ryssjorna är 50 år gamla. Fjällfiskryssjorna gjordes i tiderna av grovt garn, så att fiskarna inte skulle fastna i fiskhusets maskor. Tack vare det starka materialet har de hållit ända till i dag, och håller t.o.m. för rivning från säl. Till en början gjordes ryssjans bågar av grenar från gran och en, men på 1970-talet övergick man till aluminiumbågar. Vissa av ryssjorna har man i havet året om. De har sänkts till ungefär en meters djup, så de fryser inte fast i isen.

Stora fiskar, som brax och lake fångades med grimnät. Grimman är ett tilläggsnät med glesa maskor, som fästs på det tätmaskigare nätets båda sidor i övre- och nedretelnen. Eftersom nätduk endast gick att få 3 meter höga, så krävde hopknytningen av tre nätdukar till ett 9 m högt braxennät 1500 knutar och dessutom grimmor. Kavel hette det arbetsredskap som användes för att bestämma nätens och grimmornas maskstorlek. - Numera kommer det endast småbraxen i storlek av en handflata på Penttis vatten, och ett kommersiellt utnyttjande av mörtfisken i området är inte ekonomiskt lönsamt på grund av bristerna i logistiken och möjligheterna till mellanförvaring*).

Som bäst fiskade på heltid ett tjugotal yrkesfiskare i Pemarviken. Nu är Pentti den enda kvar.

Tack Pentti för ditt livsarbete till nytta för oss fiskätande konsumenter och Östersjön! Du berättar att du är i toppform bland annat tack vare ditt dansintresse, så jag hoppas och tror, att din karriär fortsätter ännu länge. Kanske får jag till midsommaren sätta en havslax inköpt av dig i min rökugn!

#fiskföralla

#fiskförstadsborna

#respect

*) https://www.sameboat.fi/wp-content/uploads/2020/04/Kalat-kiertävät-tehokkaasti-LOPPURAPORTTI.pdf

Viola och Torolf Gustafsson

27.3.2020

Torolf Gustafsson har levt hela sitt liv som fiskare på ön Träskö, som hör till Kimitoön kommun. Viola Törnroos, som växte opp i en fiskarfamilj på grannön Ramsö, hade fast bestämt sig att aldrig som vuxen bo på en holme och i inget fall som helst börja som fiskare. Kärleken blandade sig i leken; i maj blir det 50 år sedan den 20-åriga Viola flyttade till Träskö och började som fiskare tillsammans med Torolf.

Fisket för paret Gustafsson har haft tyngdpunkten speciellt på ryssjefiske av strömming, men även fjällfisk som gös och abborre har spelat en viktig roll. Fiskförädling och direktförsäljning på torg och marknader har varit en viktig del av företagets verksamhet. På Åbo strömmingsmarknad deltog Gustafssons åren 1983 – 2007. Under de två första dagarna av marknaden, som räckte fyra dagar, skötte Torolf om försäljningen, när Viola stannade i Kimito för att sköta om torgkunderna. Därefter for även hon till marknaden med en ny last av rökt fisk. Hemma finns en otal mängd pris från strömmingsmarknadens Bästa produkt -tävling.

Viola säger, att hon längtar nog efter stämningen på strömmingsmarknaden, men hon längtar inte det tunga arbetet före marknaden. Enligt Viola var arbetet som diskare på restaurang Knipan i Ekenäs, ett arbete hon hann pröva på före hon träffade Torolf, ändå mycket tyngre än fisket.

År 2006-2007 var Viola med i Finlands Fiskeri- och miljöinstituts utvecklingsprojekt och testade en av de första sälsäkra pontonryssjor i Finland för fiske av abborre och gös*). Efter projektet skaffade familjen liknande ryssjor även för laxfiske, och numera är laxen en viktig art. Laxsäsongen är i maj-juni, och det är Torolf som sköter den.

Fiskfångsterna har redan under en längre tid minskat på Gustafssons fiskevatten. De minskade fångsterna var också en delorsak till, att fastän båda döttrarna skulle ha velat stanna på Träskö så fanns det inte ekonomiska förutsättningar för det.

Enligt vad Viola noterat så lyckas nog fiskens förökning, och t.ex. smågös finns det gott om men inte större gös. Gösarna försvinner, möjligtvis i andra predatorernas munnar innan de hinner växa till fångstbar storlek. Sälar finns det gott om och skarvar ännu mera. Sälarna river redskapen och skrämmer bort fisken, men de stör även fiskarnas lek. ”När sälarna anländer för att jaga på fiskarnas lekområden, uppstår det obönhörligen skador. Skarvarna igen kan helt tömma en havsvik på fisk under en dag. Fastän följderna för oss fiskare är katastrofala, måste man medge, att när en kilometerlång skarvflock ”drar not” i havsviken, så är synen imponerande”.

Jag kan nästan föreställa mig vad Viola menar, när hon beskriver de finaste stunder och minnen från sin fiskarkarriär; vårmorgnarna och soluppgångarna på havet. Eftersom man måste få skötströmmingen till konsumenterna i Helsingfors till sjutiden, betydde det avfärd för fiskarna ut på havet redan före soluppgången. När solen sedan med sina lysande färger steg över det skimrande havet, var det så vackert att man tappade andan, även för en sådan människa för vilken vistelse på havet är vardag.

Efter de finaste minnen vill Viola berätta om det hemskaste minnet, som är som rakt ur en film av Hitchcock. En morgonnatt när hon var ensam på havet, började det plötsligt ur mörkret höras ett hemskt, vinande, ljud som följdes av stora klumpars smällar i båten. Viola berättar, att hennes min alldeles säkert skulle ha passat i skräckscenerna i filmen ”Fåglarna”. Efter bombningen var båten full av gåsar ända upp till hytten! Då var det bara att ta på handskarna, ta ett grepp om de bevingade inkräktarnas nackar och snabbt säga ett adjö till dem åt babord samt styrbord.

Tack Viola och Torolf för era förtjänstfulla livsgärningar till glädje för oss fiskätande konsumenter, för Skärgårdshavet och särskilt för era trogna kunder på torget!

Artikeln baserar sig på intervju med Viola Gustafsson.

Bild: Karl-Henrik Stuns 1979.

#fiskföralla
#fiskförstadsborna
#respect

*) KANRA – Kannattavuutta Rannikkokalastukseen hankkeen loppuraportti https://www.sameboat.fi/wp-content/uploads/2020/03/Loppuraportti-KANRA-projekti-Maria-Saarinen-2008.pdf

Bröderna Veikko Ilmalahti och Juhani Ilmalahti

13.3.2020

”Fastän vi varit irriterade på varandra på kvällen, så har vi ändå farit på arbete tillsammans på morgonen”. Bröderna Juhani och Veikko Ilmalahti har fiskat tillsammans i över 50 år. När åsikterna strider har bröderna en modell för medling som fungerar bra: ”En av oss har alltid rätt!”

Bröderna föddes på ön Reksaari i Velkua, Veikko för 70 och Juhani för 68 år sedan. Juhanis fiskarkarriär började redan före han fyllt 10 år, när han förtjänade sina första lönepengar som roddare åt grannens änka. Även pojkarnas far var fiskare. Huvudfångsten i fisket har alltid varit gös.

I brödernas ungdom deltog hela familjen i fiskeverksamheten. Att lösa de taggiga simporna ur näten var ofta kvinnornas uppgift. Simpor fick man som bifångst på 1960- och 70-talen, t.o.m. över hundra exemplar per nät. När torsken kom till de finska vattnen försvann även simporna. Ilmalahtis gav simporna åt grannarna, som kokade mat av dem åt sina hönor.

När pojkarna var unga sysslade man i familjen även med odling av gädda. Man tog enbart ca 2 kg fisk i produktionen. Erfarenheten hade visat, att det kunde finnas mycket rom i stora gäddor, men de producerade mycket mindre gäddyngel än de mindre gäddorna.

År 1978 flyttade bröderna till ön Ruotsalainen i Rimito, där de fortsättningsvis bor. Förutom gösen har strömmingen varit målart i fisket. Strömmingen fångades med både vinter- och sommarnot. Ända till år 2016 hörde till det gemensamma företagets verksamhet även boskapsskötsel, för vilken Juhanis fru Sari och Veikkos fru Ulla ansvarade. Saris och Ullas uppgift var även att filetera gösen.

Notströmmingen hade god åtgång. Ilmalahtis hörde till två notlag. Sommarnoten var mindre, och med den kunde man fiska på tunnare isar, när åter vinternotsgrejorna krävde minst 30 cm tjock is. Den kyligaste vintern var år 1986, då isen var en meter tjock. Man kom igenom även den; först med traktorborr och slutligen med tyngden av männen. Notandet upphörde småningom när vintrarna blev varmare, men nog har bröderna nu och då farit ut med noten, ifall isförhållandet tillåtit det.

Sälarna kom till vattnen kring Ruotsalainen i slutet av 1990-talet. Till en början tog sälarna bara lakarna och gäddorna ur näten. När även gösen började duga, rev sälarna i början hela fisken ur näten, och det blev stora hål i dem. Gamla, ruttnade fiskbitar började komma upp med näten från bottnen. Med tiden förändrades sälarnas födobeteende; de lämnade gösarnas huvuden i näten eller sög ut enbart fiskens inälvor genom fiskens hals. Och när man lade näten fanns sälarna där bredvid.

För ungefär tio år sedan måste man sluta med gösfisket p.g.a. sälskador. ”Arg har man varit många gånger, men inget har hjälpt”. Juhani tror, att utöver minskning av skadedjurbestånden kunde även återinföring av sommarfredningen av gös förbättra tillståndet för gösen.

Sälstek är en bekant men sällsyn delikatess vid Ilmalahtis matbord. Säljakt är väldigt krävande även för en som Juhani, som har haft jakt som hobby sedan han var en ung pojke.

Till företagets nuvarande verksamhet hör strömmingsfiske med ryssja och nätfiske av abborre under hösten. Strömmingsfångsterna har försämrats de senaste fyra åren, och den kommande våren visar, om det mera än lönt att fortsätta. Hoppingivande är, att de strömmingar som nu fastnat i näten har varit feta.

Även skarven har börjat fiska vid strömmingsryssjorna, och man har noterat att en flock som kommit till en ryssja kunnat tömma dess fångst på 1 000 kilo under en dag. Juhani hoppas, att fiskarna skulle få lov att alltid skjuta skarvarna vid redskapen utan undantagstillstånd.

Det bästa med fiskaryrket är enligt Juhani, att man får vara sin egen herre. Framtiden för kustfisket ser han minst sagt som osäker. ”Investeringarna förutsätter tro på branschen kontinuitet, men nu lappar vi bara ryssjor”.

Tack Juhani och Veikko för er insats som producenter av färsk närmat! Förhoppningsvis förbättras läget med säl och skarv, så att ni kan fortsätta er livsuppgift till gagn för oss fiskätande konsumenter och Skärgårdshavet!

Artikeln baserar sig på en intervju med Juhani Ilmalahti

#fiskföralla
#fiskförstadsborna
#respect

Leif Johansson

14.2.2020

Hos honom samsas ytterskärgårdens karghet och styrka med en hjärtlig människas värme och leende. Men bakom det hela verkar det gömma sig en busig grabb!

Leif Johansson föddes på ön Trunsö i Nagu ytterskärgård för 72 år sedan. Som 19-åring började han fiska och flyttade till ön Stora Ängesön i Hitis skärgård, som numera hör till Kimitoön kommun. På ön bor det året om endast fyra andra människor; Leifs dotter med sin familj. På sommaren växer befolkningen till över etthundra.

Leifs far transporterade fisk han köpt av fiskarna med sumpbåt till Helsingfors. När jag frågar av Leif hur han blev fiskare, svarar han ”Det blev ju så här”. I tjugo års tid koncentrerade sig fisket kring strömming och vassbuk. Saltströmming och kryddfisk gjord på vassbuk såldes i t.o.m. 100 liters kärl till stora uppköpare. När fångsterna minskade började man förädla fisken för direktförsäljning. Abborren blev en viktig del i produktionen, och marinerad abborre är en av specialdelikatesserna i Leifs produktfamilj. Fisken såldes bl.a. på torget i Dalsbruk och sommartid även från hemstranden direkt till turisterna.

De senaste 35 åren har Leif varje år varit med på Åbo strömmingsmarknad och från år 1998 även på Åbo Skärgårdsmarknad sedan den kom igång. Leif har alltid kommit till försäljningsplatsen vid Aura å med egen båt. Han minns att t.o.m. 50 fiskare sålde sina produkter från egen båt ännu på 1980-talet, men senaste år var de mera endast tre. Helsingforsborna fick njuta av Leifs produkter på strömmingsmarknaderna åren 1989 – 2013. ”Det är trevligt på marknaderna, när man träffar människor, men före det måste man göra det egentliga arbetet”.

Leif har vunnit flera pris med sina strömmings- och abborrprodukter; i bokhyllan finns sammanlagt 27 pokaler och flera hedersbetygelser. Den senaste huvudvinsten kom år 2013 med marinerad dillströmming i kategorin Årets strömmingsdelikatess på Åbo strömmingsmarknad. Produkturvalet har förnyats genom åren, men saltströmmingen står sig ännu bland äldre människor.

Fiskfångsterna har varierat i vattnen kring Ängesön. De senaste åren har abborre och vassbuk ökat, men de övriga arterna har minskat. Strömmingen är småväxt. Fiskarnas beteende har ändrat, och ofta finns de inte mera på de tidigare fångstplatserna. Nu kan de tränga ihop sig på vikarna. Det är möjligt att fiskarna söker skydd där för sälarna, som det finns mycket av i området.

Tack Leif för ditt livsarbete för oss fiskätande konsumenter och Skärgårdshavet! Du berättade att du inte är säker om du mera deltar i marknader, men vi väntar på dig!

#fiskföralla

#fiskförstadsborna

#respect